Minusgrader

Jag avskyr att säga det men tiden går så himla fort. Och lusten att blogga har liksom legat nere ett tag, dags att ta tag i det nu, det är ju lite som terapi för mig.
Stina växer och knakar och blir mer och mer en alldeles egen liten person och varje dag händer något nytt, det är verkligen en underbar tid.

Och jag älskar att vintern och snön är på gång. Hela hösten har vi promenerat i ett grått andra-världskriget-väder och även om naturen är vacker även om den är lite dyster, så behövs en rejäl dos ljus nu tycker jag.
Om en liten stund ska jag bädda ner lillskruttan i vagnen och så ska vi ut på en frostig och härlig promenad innan mörkret kommer, njuta av alla adventsljusstakar och ljusslingor i träden. Vintern är en himla mysig årstid ändå.

En sorgsen lördag

Trots att han vet att han absolut inte får vara på bord och bänkar eller what so ever, kunde jag inte låta bli att låta honom ligga kvar för ett foto.
Jag och maken har två datorer bredvid varandra, och medan jag satt och ammade hoppade han alltså upp i A´s stol, upp på hans sida av bordsskivan och sen smögkröp han och lade sig på mitt tangentbord. Allt för att gosa. Som om han liksom inte skulle märkas?
---

Eller kanske glad, jag vet inte?
Idag ska vår sju månader gamla Sixten nämligen kastreras och bli en liten kattkarl. Jag tycker synd om honom, den senaste tiden har minsann inte varit lätt med ny bebis och allt. Från att ha varit vår gullegris är han ju nu nummer två, trots att både vi - och han - tar alla chanser vi får till att gosa. Keligare katt får man nämligen leta efter, till och med våra grannar påpekar att denna katt är det nåt särskilt med.
Han är helt överförtjust i Stina, på ett ganska besvärligt sätt eftersom han gärna vill pyssla om och tvätta henne, och det finns ju inget som är mysigare än att försöka krypa upp bredvid henne.

Just nu ligger han ovanpå mina fötter och kurrar järnet. Knäppa, älskade katt. ♥

Fixa och dona

Jag vet faktiskt inte hur vädret ser ut i övriga landet men i mina trakter är det väldans trist och grått. Och då passar det ju perfekt att pyssla och dona medan lillan sover, man kan ju inte titta på tv och gamla serier heeela tiden, även om det är rätt så mysigt.

Nåja, jag har länge letat efter en fin barnvagnsmobil som skruttan kan titta på, hon älskar ju mycket färger och konstiga former - som de flesta bebisar i hennes ålder gör. Men jag tycker liksom inte att jag hittat någon som riktigt fallit mig på läppen, det får inte vara för puttinuttit, det ska vara liiite stylish i alla fall. Och då passade det ju bra nu, regniga novemberdagar som dessa, att rota fram lite tygstuvar och helt enkelt göra en.
Smulan verkar gilla dem och jag tycker den vart rätt fulsnygg om jag får säga det själv.

Hoppas ni får en riktigt mysig fredag kära ni.

Vardagsfilosofi

Häromnatten drömde jag att Stina och jag var ute i skogen och plockade svamp, det var ett par år fram i tiden. Och jag minns att jag stannade upp och iakttog henne, med hennes lilla hink och i de små gummistövlarna, och tänkte tillbaka på tiden jag är i nu. Spädbarnstiden.
Och tanken jag drömde att jag tänkte, var att varför tog jag inte tillvara på det bättre? Tanken var väldigt vemodig och när jag sedan vaknade och såg en sovande, däckad tvåmånadersbebis vid min sida så kändes det faktiskt som jag fått en ny chans.

Så därför tänker jag inte göra så mycket idag, förutom att ta en kopp kaffe och umgås med min lilla dotter, och det, gott folk, är det största och mest viktiga jag kan göra.

Dagens skörd

Ingenting är någonsin riktigt normalt när det gäller vår lilla familj, och det gäller inte bara oss tvåbenta individer utan även vår ungkarlskatt Sixten.
Det här är vad jag lyckades samla ihop under eftermiddagsplocket; en av hans små roande hobbies är nämligen att plocka Stinis strumpor ur tvättkorgen och gömma dem lite varstans.
Ska bli intressant att se vad han väljer för klädplagg när han blir större?

Skönheten och odjuret

Stina 6 veckor, i en härlig dress från Villervalla. Som bilden avslöjar har vi minsann fått en bestämd och kavat liten dam och uppenbarligen inte särskilt road av att bli fotograferad.
---

Stina såg för första gången dagsljuset, eller ja lysrören på Gävle sjukhus kl 14:57 den 2 september. Hon kom till världen med ett gurglande galltjut och vägde 3712 g och var 50 cm lång. Nu är det nästan 9 veckor sedan och resan hit har nog varit en blandning mellan himmel och helvete - varför säger ingen sanningen?
Står det någonstans i Mödraskapets stadgar att man inte får berätta hur den första tiden är?
Som att man inte kan lägga ifrån sig ungen utan ett galltjut? Och att man ammar dygnet runt precis hela tiden?
Antagligen för att det inte går att föreställa sig. Och för att man glömt bort det om ett par veckor.

Jag läste någonstans att "Få barn är hundra gånger värre än man kan tänka sig och tusen gånger mer underbart."
Amen.

Ny blogg

Från gravidglamour, evigt prat om rivna och därefter nybyggda väggar och spackel, går vi alltså vägen via mjölkspyor och storhandling på Ica Nära till en förhoppningsvis yummy mummy - och naturligtvis allt i sällskap av en tålmodig man och en rödhårig baby.
Välkommen till min nya blogg! ♥